Bröstcancer - Karin Björkegren Jones
15736
page-template-default,page,page-id-15736,ajax_fade,page_not_loaded,,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-7.5,wpb-js-composer js-comp-ver-4.5.3,vc_responsive
 

Bröstcancer

Dagen innan midsommar 2012, fick Karin veta att hon hade hormonell och  inflammatorisk cancer i sitt högra bröst. På många sätt blev bröstcancern skiljelinjen i Karins liv och idag delar Karin upp sitt liv i före och efter cancern. På samma sätt som många delar upp sitt liv i före och efter barnen. I  bloggen Yoga, mat och meningen med livet kunde man följa Karins tankar under en hela den här tiden. Delar av bloggen kom också ut i bokform Jag vill fan leva, hösten 2014. Och i januari 2013 tilldelades hon tidningen Hälsas pris Guldäpplet i kategorin Hederspris med motiveringen: I sitt skrivande sätter hon ord på det svåra, som många med cancer går igenom och visar på olika aktiva sätt på hur
man tar sig vidare.

Utdrag ur bloggen:

 

 

– Nu är det inte alldeles enkelt att älska den här kroppen. Men jag måste. Jag är ganska besviken på min kropp. Väldigt besviken, kan jag erkänna. ­Den är otrogen och utan att be om lov har den bjudit in Herr Cancer, som tagit ett hårt grepp om mitt bröst och just nu festar loss med både förfest och efterfest. Kan de inte bara sänka musiken lite, ta det lite lugnt?

”Jag kommer ihåg alla händer och hur de tar i mig”

 

– Jag gör allt för att på något sätt hedra och älska kroppen trots att den ställer till det för mig och utsätter mig för den här urjävliga behandlingen. Men det är ju också den här kroppen som ska klara av cellgiftsbehandlingar, operation och strålning. Ja, hjälpa till att göra mig frisk igen. Det är inte enkelt, men jag kämpar med det. Jag kämpar med att smörja in min kropp med oljor, eftersom cellgifterna torkar ut huden. Jag smörjer och smörjer. Försöker med kärlek smörja bröstet där den oinbjudne gästen bor, det är som om jag försöker med kärlek i mina händer smeka bort cancern ur min kropp. Jag är känslig och säkert mer känslig nu än någonsin, men jag kommer ihåg alla händer och hur de tar i mig. 

”Jag hatar känslan av att bli undersökt”

 

– Jag vet inte hur många besök jag gjort på sjukhuset sedan jag blev sjuk. Provtagningar, cellgiftsbehandlingar, punktioner, ultraljud, hjärtkoll, skelettröntgen, mammografi och undersökningar som jag glömt namnet på, men som måste göras. Undersökningsrum, sköterskor och läkare som klämmer på mig, ger mig sprutor, och jag som alltid varit så rädd för både sprutor och sjukhus. Nu måste jag gå till sjukhuset regelbundet och jag är helt i händerna på dem som ska ta hand om mig. Jag kan bara hoppas att händerna som tar i mig ska vara empatiska och varma. Men alla är inte det. Och jag hatar känslan att vara just i händerna på någon, och jag hatar känslan när jag blir undersökt och känner mig ovärdig. Ni vet när någon tar i en på det där sättet man inte vill, och man så tydligt känner just det.

Sedan jag fick min diagnos har jag börjat uppmärksamma skillnaden i händerna som möter mig i vården. Om de bara vill få det överstökat, att jag är en i mängden. När personen fått distans till att jag är en människa med en massa känslor, oro och rädslor.

En så utsatt situation, så ovärdig”

 

– Istället har jag förvandlats till någon som ska undersökas, ett fall, ett papper som ska vidare till en annan instans där jag ska tittas på, och där någon ny ska se vad som ska behandlas. Men när jag står där på mammografin och ska ta ett prov mitt i behandlingen för att se om cellgifterna gjort någon verkan, naken med kalt huvud i ett alldeles kallt och väldigt sterilt rum, det är en så utsatt situation, så ovärdig. Allt man önskar är att det ska gå över snabbt. Jag vill inte vara där på något sätt.

”Jag är livrädd”

 

– För mig är mammografin otroligt ångestfylld. Förra gången jag var där hade jag precis fått besked att jag har cancer och att alla prover skulle tas.

Jag var livrädd.

Den här gången var jag också livrädd.

Jag var helt ensam på avdelningen. Först skulle jag göra mammografin och sedan ultraljudsundersökningen. Jag vet inte varför de distanserar sig så på mammografin. Eller om det är det kalla, sterila och alldeles för upplysta rummet som liksom bäddar för den där känslan av utsatthet? Jag förstår att det kan bli lite av en löpande-bandet-känsla med alla kvinnor som kommer dit och ska undersökas. Och det är klart att de borde vara varsamma med alla, men så kommer jag med mitt kala huvud. Det är så uppenbart att jag går under behandling. Så uppenbart att jag så klart bär på oro. De vet att jag ska göra mina prover och att jag är mitt uppe i cellgiftsbehandlingen.

”Händerna som tar i mig är kalla”

 

– Varför kan de inte bara säga något?

Vad som helst, så att jag förstår att de förstår att jag tycker det är jobbigt. Det var ju tomt i väntrummet, det kan ju inte vara så att de inte hade tid? Men de borde förstå att jag är livrädd för vad som ska synas på ”plåtarna”. Men händerna som tar i mig känns kalla och hela proceduren känns så ovärdig.

Och jag tänker att om jag tyckte illa om min kropp, vilket kanske i den situation jag är i ändå inte är en helt ovanlig känsla för en kvinna, så skulle den känslan, det hatet förstärkas i den här situationen. I det bemötandet, av de händerna. Som liksom verifierar att min kropp inte är något att ha, den är inte ens värd att bemötas med respekt.

Jag gick ut i väntrummet och bara grinade. Satt där och hulkade när en sjuksköterska med varma händer sa att det var dags för ultraljud. Där i det rummet var allt mycket varmare och läkaren som skulle göra ultraljudet var också samma som gjorde det i början av sommaren. Hon kom ihåg mig. Kom ihåg hur mina tidigare prover var. Och hon kunde berätta att förändringarna som då fanns i några lymfkörtlar var borta nu, och att storleken på cancern i bröstet hade minskat.

”Jag vill mötas med empati”

 

– Jag grät av lycka. Sköterskan med de varma händerna smekte min arm och jag hörde på rösten att hon blev glad för min skull. Och läkaren som tog sig tid, kollade mitt vänstra bröst också fast det inte stod i några journaler att hon skulle. Utan för att jag bad henne. Hon tog sig tid, gav mig tid. Inte många mer minuter, men hon stannade upp och såg mig. Förstod att jag var rädd, lät mig gråta, tittade på mig med varm blick och så sköterskans varma hand på min arm. Som på något sätt, ett egentligen väldigt enkelt sätt sa: Du finns, jag ser dig. Jag ser att du är ledsen för det du har framför dig, men att du också är glad för dina resultat och jag gläds med dig. Jag ser dig och genom att jag tar på dig, så visar jag det att du finns. Att du är viktig. Allt, precis allt ryms i den varma handens smekning. Allt. Jag vill gå igenom den här jävla sjukdomen på ett värdigt sätt och med en respekt. Jag vill mötas med empati och varma händer som tar sig tid.”